Så ligger jag här ikväll igen, ensam i sängen. Igår gick det bra för jag var så trött efter att ha jobbat ett långt pass men idag är jag inte lika trött, eller jo vem försöker jag lura.. Men ikväll vill jag att allt ska vara som vanligt igen, Joakim som ligger bakom mig och håller om mig och pussar på min axel. Ska väl vara nöjd med att jag lyckats FaceTime prata med honom två gånger idag. Men det räcker liksom inte när man är van att ha den lyxen att få se varandra varje dag. Skulle aldrig klara ett distansförhållande tror jag. Men jag antar att när vi väl ses på lördag igen så kommer det bli underbart, att bara få somna i hans famn och sen ligga där hela natten och bara mysa. Det är sjukt hur fort man kan ändras som 
människa på sånt sätt. Innan jag träffa Jocke för två år sen så var jag ofta ensam och trivdes med det. Idag är det de värsta jag vet, tror det blir så när man hittar rätt människor i livet. Han är liksom min trygghet, den jag aldrig vill förlora och inte kan se ett liv utan. Han är min helt enkelt och jag är hans. Underbar känsla det där och jag hoppas verkligen att alla människor där ute i världen får känna så någon gång i livet för jag tror inte mycket slår känslan att få älska någon så mycket att ord inte räcker till och att bli älskad. Livet är så fint egentligen och Han har blivit mitt egna lilla knep på att känna glädje för när något jobbigt sker så tänker jag bara på honom och så inser man att allt annat är kanske inte så viktigt. Så länge jag har honom och familjen så är jag nöjd! (Och med familj så räknar jag även med mina bästa vänner Hanna och Josefine) ❤️