Tiden går så fort, 5år, det är helt sjukt. Finns så mycket jag skulle vilja berätta, så mycket att säga. Men det kommer jag aldrig få göra, även om jag inte längre tänker på dig varje dag så är du endå ofta där i tanken. Om bara du var här nu, jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig. Om så bara för några minuter. Att kunna få visa dig mitt körkort, mina betyg, berätta om mitt jobb, för jag vet att du skulle vara stolt! Jag hade en sorts trygghet hos dig som jag inte känt på många andra ställen. Spelade ingen roll, vad som hänt, vad jag hade gjort, du var alltid på min sida. Att kunna veta att det var så, skulle jag göra vad som helst för att få känna igen. Det är inte utan tårar nedrullandes från min kind som jag skriver detta. Men jag tänker inte längre på hur mycket jag hatar sjukdomar och hur dem kan bryta ner en människa. För jag ler genom tårarna, för jag tänker på alla fina minnen, för dem kan ingen någonsin ta ifrån mig. Och på det sättet finns du alltid kvar hos mig. Och farfar, jag kommer alltid älska dig.