Varför

Varför är det så svårt att erkänna att man mår dåligt och varför skäms man så mycket för att våga berätta det för folk? Alla mår dåligt ibland i livet, det är inte alltid lätt, det är bara så det är helt enkelt. Och just nu mår jag skit rent ut sagt, jag vet inte varför helt, jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig ur denna jobbiga bubbla jag hamnat i där jag isolerar mig från allt och alla. Jag känner mig bara så otroligt ensam och oförstådd. Jag hatar mitt utseende och jag vet att man inte ska göra det men så är det, jag hatar att se mig själv i spegeln, så fort någon tittar åt mitt håll känner jag mig fulast på jorden. Man försöker sminka sig, fixa hår, ha någorlunda fina kläder men det hjälper ju liksom inte, jag känner mig fortfarande lika jävla ful som alltid. Och nu är jag inte ute efter att någon av er som läser ska kommentera att jag visst är fin osv. Jag vet att andra tycker jag är fin, och det är jag självklart jätte glad över men jag kan inte se det själv hur mycket jag än försöker. Sen gör det de inte lättare att man förut fått höra att man är ful även om det var för flera år sen, det sitter kvar, de kommentarerna kommer alltid göra ont och dem kommer jag aldrig glömma, hur mycket jag än vill. Sen är det inte bara det jag mår dåligt över såklart men det ligger alltid där i grunden. Jag skäms över allt när det gäller mig själv, vissa dagar klarar jag inte ens av att gå utanför dörren. Sen är jag så stressad just nu, jag vill så mycket men hinner så lite. Skolan är nog värre än någonsin och jag har aldrig känt mig så skoltrött plus alla förberedelser för studenten, tillexempel utklädnadsshowen där man ska dansa för över hundra pers, den får mig att må så jävla dåligt, jag HATAR att dansa och jag tycker det är skit svårt att lära mig alla dessa steg och det bottnar också i att jag skäms över mig själv. Jag vill verkligen inte vara den som tappar bort mig mitt i dansen på scenen och förstör för hela klassen. Sen när man försöker förklara och säger att man tycker det är svårt så säger folk "men det är inte så svårt" om ni kände som jag känner och mådde så dåligt över er själva som jag mår så skulle ni kanske förstå. Sen vill jag jobba också, men jag hinner inte om jag ska klara av skolan vilket gör mig ledsen, jag älskar mitt jobb, det får mig att må bra. Och imorgon har jag högskoleprov och jag vet att det kommer bli svårt eftersom jag har jätte svårt för matte, det känns också bara så himla jobbigt. Jag känner sån press på mig när det gäller allt just nu, att vara en bra kompis (för det är också något, jag hinner knappt träffa mina vänner längre och när det passar för en själv så passar det inte för den andra osv), att vara duktig i skolan/jobbet, vara en bra flickvän, vara en bra dotter. Jag känner mig bara så grymt misslyckad som människa, jag vill så mycket men det känns som att jag klarar/duger inte till något. Jag vet inte ens om ni förstår vad jag menar men nu är jag iaf helt ärlig och det här är min blogg så här får jag vara det. Det kanske inte ens är bra att dela med sig av det här men jag behöver skriva av mig och kanske finns det någon annan som läser det här och kanske känner likadant ungefär och då slipper känna sig ensam om det, för jag vet att alla mår dålig ibland och att det går över som sagt men jag känner mig iaf skyldig en förklaring till mina nära om varför jag är som jag är just nu. Jag ska försöka rycka upp mig nu under höstlovet och komma tillbaka piggare och gladare, för jag är skyldig mig själv det. Kram på er!


Kommentarer
Postat av: Anonym

Sluta vara så självkritisk,du är fin,duktig och du duger som du är..tårarna forsar när jag läser din blogg..önskar jag visste hur jag kan hjälpa dig må bättre.
Älskar dig grynet/kram från mommo

2012-10-27 @ 10:09:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0